2010 fick du frågan om att starta Sustainability Circle. Varför tackade du ja?

 

Jag har varit intresserad av både näringslivet, akademin och politiken i hela mitt vuxna liv. Det är få roller som finns i snittytan mellan dessa tre intressen, men det är exakt där som Sustainabilty Circle agerar. Jag är dessutom övertygad om att det är där som vi hittar en massa potentialer, om vi vill skapa en bra framtid. Och, det vill jag förstås, inte minst i min roll som far.

 

Det låter trevligt, men jag antar att gränslandet mellan näringsliv, akademi och politik innebär en massa svårigheter.

 

Så är det. Alla förstår, i bästa fall, sig själva och sina egna utmaningar men underskattar praktiskt taget alltid hur det är i de andra delarna av samhället. Näringslivets uppgift är att gå med vinst. I teorin är det den långsiktiga vinsten som är målet, men i praktiken prioriteras allt för ofta kortsiktiga vinster. Det beklagar nästan alla, även i näringslivet, men det lyckas de ofta inte motverka. Och, om det är kris, ja då är det kampen mot krisen som gäller.

 

Akademin?

 

Akademin ägnar sig åt att hitta nya kunskaper. Om dessa kunskaper är användbara eller ej är inte alltid så viktigt. Om något är sant så är det akademins uppgift att ta reda på det. Näringslivet tröttnat snabbt på akademisk kunskap som inte upplevs göra konkret nytta. Därför är det inte alltid som näringsliv och akademi möts, även om de vill.

 

Och, politiken?

 

För de offentliga förvaltningarna är det verksamheten som står i centrum, inte vinsten. Det gör att anställda i den offentliga sektorn kan vara något mer långsiktiga och vidsynta än kollegorna i näringslivet, men de måste förstås ändå fokusera på kunskaper som i slutändan gör nytta.  Politiker är i första hand intresserad av sin egen makt vilket till att börja med kräver att man som politiker blir omvald vart fjärde år. Det gör att politikerna blir väldigt intresserade av retorik. Politiken är något av ett vilddjur i sammanhanget.

 

Du pratade ovan om ”en bra framtid”. Hur definierar du en sådan?

 

Ingen klarar sig ensam. Vi måste alla bruka både samhället och naturen för att överleva. Därför får vi inte förbruka dem. Att förbruka det man måste bruka är förstås ett kollektivt självmord. En bra framtid innebär att vi själva, barn och barnbarn kan fortsätta att bruka samhället och naturen. Ungefär så.

 

Och, vilka är hoten mot det?

 

Hoten är många och betydligt fler än vad medierna för tillfället orkar skildra. Hoten mot naturen är förstås klimatet, utrotning av växter och djur, bristen på råvaror som färskvatten, gifter i kretsloppet och så vidare. Hoten mot samhället är många, varierar från en tidpunkt till en annan och från en plats till en annan. Dessutom är dessa hot politiskt kontroversiella. Två olika partister kommer att ge ganska olika svar.

 

Är du pessimist?

 

Nej, jag är optimist. Världen har aldrig varit bättre. Ett sammanfattande mått på det är medellivslängden. En världsmedborgare blir idag 72 år gammal. Det är vad vi blev i Sverige 1958. Så gammal blir vi bara om det mesta fungerar. Allt tyder på att medellivslängden kommer att öka ytterligare, vilket indikerar att det mesta fortsätter att bli ännu bättre. Problemet är att människans socioekonomiska framgångar går ut över naturen. Världen växer, men det kan inte Jorden göra, så att säga.

 

Frågan kvarstår; då är du väl pessimist?

 

Jag har roat mig med att fråga forskare på flera av landets tekniska högskolor om man skall vara teknikoptimist. Svaret har alltid varit ja. Det är produktionen och dess produkter som orsakar problemen. Därför är det ingenjörerna som kan lösa dem. Men, det fungerar bara om ekonomerna hjälper till att finansiera lösningarna och det gör de bara om marknaden vill köpa. Det är därför som vi måste ha med oss hela samhället… Det finns teoretiska lösningar på i princip alla problem. Nu gäller det att gå från teori till praktik och att göra det så snabbt som möjligt.

 

Varför är då så många pessimister?

 

Vår primitiva hjärna fungerar så. När stenåldersmänniskan gick uti skogen spanade hon efter sabeltandade tigrar, inte efter gröna träd och blå himmel. Det blir lätt så att pessimisten uppfattas som mer seriös än optimisten. Men, vi lever numera under en annan logik. Vi är, till skillnad från stenåldersmänniskorna, inte offer för omständigheterna. Vi har den teknik som krävs för att påverka framtiden. Därför behöver vi snarare ingenjörer än pessimister.